Kapitel 10 – Transpersonell utveckling

 

Självet eller vårt högre själv brukar användas som beteckning på den del inom oss som alltid förblir densamma – andra benämningar är till exempel vårt autentiska jag, vårt transcenden-tala jag, vårt centrum, essensen, källan, Varat, det rena medvetandet eller vår hjärtpunkt (vilken vi skall komma tillbaka till senare). Ja, kärt barn har många namn – imponerande många med tanke på svårigheten att beskriva tillståndet, men de syftar alla på den högre intelligens som vi har möjlighet att nå. Eller som Piero Ferrucci uttrycker det i Bli den du är ”vårt sanna väsen bakom alla masker och alla former av betingning”

Transpersonell psykologi eller ”höjdpsykologi” är en benämning på de läror där man använ-der sig av vår andliga dimension för utveckling. I stället för att fördjupa sig i problemen på personlighetens nivå söker man lösningarna på ett högre plan. Genom att utnyttja ett högre medvetandetillstånd – med ett vidare perspektiv – kan upplevelser transformeras, ses i ett annat ljus och föras upp på en högre nivå.

* * *

Nästa steg i vår utveckling

Fler och fler människor tycks ha transpersonella upplevelser och en förklaring kan vara att detta är nästa steg i vår mänskliga utveckling. En förskjutning i vår varseblivning från delar-na mot helheten, en medvetandehöjning beroende på att vi nått ett mer sammanhängande tillstånd med större balans mellan de olika delarna i vår personlighet.

Jag läste vid något tillfälle att ordet excentrisk i sin ursprungliga mening lär betyda att leva utanför sitt centrum (ex-centrum) och att detta för några århundraden sedan ansågs vara en sinnessjukdom. Idag skulle nog de flesta av oss i väst få den diagnosen. ”Ingen hemma” som infödingen konstaterade när han såg västerlänningen i ögonen.

Som vi konstaterat tidigare kan vi inte nå varaktig lycka och tillfredsställelse i yttervärlden. Den sortens tillfredsställelse måste hela tiden fyllas på. Nytt jobb, ny partner, nytt hus, nya aktiviteter i all oändlighet. Utan kontakt med vårt högre själv kommer vi alltid att leva i ett bristtillstånd. Vi kan döva saknaden med nya grejor och aktiviteter som ger en tids distrak-tion och energiförnyelse. Men snart är vi där igen och måste köpa oss någon form av lind-ring.

Vår ständiga aktivitet är ofta ett substitut för essensen, en flykt från smärtan av att vara av-skild från helheten. När vi är i fullkomlig harmoni spelar det mindre roll vad vi gör, mera hur. Förmodligen är bristen på kontakt med helheten orsaken till de flesta missbruk, ett sätt att försöka fylla det inre tomrummet utifrån. Vår ofullkomliga personlighet är ständigt sysselsatt med att nå ett fullkomligt tillstånd – medvetet eller ej.

* * *

föregående <- kapitel -> nästa